Att säga hejdå.


Här är ett inlägg jag skrev precis när jag hade lämnat Sverige, familjen och kompisarna för att åka iväg på min 71 dagars resa. Hittade den nu och tänker att det kanske inte gör något att publicera det i efterhand?


Att säga hejdå var något jag verkligen inte såg fram emot, eller jag hade rättare sagt ångest inför den stunden i flera veckor. Hur säger man hejdå på rätt sätt när man inte ska ses på 2,5 månad?

Jag trodde jag bara skulle gråta och att det aldrig skulle ta slut.


Därför valde jag att dela upp det så att jag tog en dag och sa hejdå till kompisarna, vi hade en jätte mysig kväll där vi bara myste och sen kramade jag om dem och sa hejdå. Klart det var jobbigt men det var skönt att få ta en riktig helkväll med att bara snacka om allt och sen ha tid på sig och säga hejdå.

Släkten var likadant, jag hade en mini julafton där alla var och sedan kramade jag om alla rejält.


Men det jag verkligen inte ville var ju att säga hejdå till familjen… mamma, pappa och Tea. Jag visste inte hur jag skulle hantera det men jag tänkte innan att jag skulle göra det till en fin stund och inte till en hemsk. Samma kväll som jag skulle åka myste familjen, vi låg i soffan och kollade lite tv, vi åt en mysig middag och så låg vi i mammas och pappas stora säng allihopa och bara låg där. Det var en perfekt sista kväll och sedan begav vi oss mot bussen med en konstig känsla. Jag var däremot förvånansvärt glad och lugn, nästan så jag blev stressad av att jag var för lugn. Mamma var däremot påväg till att brista hela tiden haha.


Men väl framme så mötte vi alla de andra och vi stod och pratade, jag stod och krama familjen hela tiden och försökte vara lugn. Men när lärarna sa att det var dags att lämna och när alla andra brast ut i gråt så föll det. Jag började gråta, mamma grät och vi alla fyra stod bara och kramades. Jag sa hejdå och gav varje person en kram (blev typ tusen kramar per person…) och så lassade pappa in väskan i bussen och så sprang jag bara på bussen. Jag ville bara få det gjort så jag kunde sätta mig där. Väl på bussen när den började rulla såg jag familjens ansikten långsamt försvinna och då blev allt plötligt väldigt verkligt. Jag ville bara stanna bussen och springa tillbaka, åka med i bilen hem igen och glömma detta. Men såklart satt jag kvar.

Bussresan upp mot Köpenhamn blev lång då jag inte sov en blund, mellan tårarna lyssnade jag på musik och försökte lugna mig själv. Jag bestämde mig för att när bussen stannar vid flygplatsen så ska jag inte gråta mera, då ska jag vara glad och inställd på att vara taggad istället. Och det var jag, jag försökte se allt och vara taggad. Nu var jag faktiskt påväg, påväg på min livsresa.





Gillar

Kommentarer

villateaberg
villateaberg,
Så fint skrivet, nu kom tårarna igen
nouw.com/villateaberg