Här och nu tänker jag sluta skämmas över min psykiska ohälsa

Jag känner nog mest att jag bara måste få skriva av mig lite… jag sa ju att jag skulle vara öppen med mitt mående men det har jag inte det senaste. Det är lättare sagt än gjort när man hela sitt liv lärt sig att psykisk ohälsa är något man ska gömma. Att jag inte mår bra har jag ju sagt flera gånger, men jag har nog egentligen inte gått in på det mer än så. Många gånger för att jag nog faktiskt inte ens själv vet varför. Självklart vet jag anledningar som kan vara en faktor till varför jag mår dåligt, men ibland är det bara så mycket och en så stark känsla att det blir så svårt att sätta fingret på vad det är här och nu som får mig att må som jag gör. Antar att det bara är livet ibland. Livet som får mig att må dåligt.

Jag har berättat att jag mår dåligt, men jag har inte berättat för er att jag äter mediciner för detta. Jag kände nog att jag fortfarande skämdes för det. Det är inget jag direkt går runt och skryter om men vad är grejen? Någon som mår fysiskt dåligt behöver ju inte skämmas så varför ska jag det? Jag var själv såå anti att börja äta mediciner för mitt mående, jag ville inte att några tabletter skulle få mig att må bra, jag ville ju må bra för att jag SJÄLV kunde det.

Och det var nog inte förens min dåvarande psykolog sa till mig att ingen kan lära sig att cykla i en uppförsbacke, på samma sätt som du inte kan lära dig att må bra om du inte får lite hjälp på traven. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle sluta vara så rädd för att prova medicinerna. Alltså antideppresiva och ångestdämpande.

Jag har nu ätit dem sen jul, alltså 8 månader och visst, det är inte så att man på en vecka helt plötsligt glömmer allt och blir en helt annan människa. MEN, de där djupa dalarna försvinner. Självklart mår man fortfarande dåligt ibland, man kan vara ledsen eller ha ångest. Men så är det för vilken människa som helst, det får man inte glömma. Och att bara känna så IBLAND är ett sånt sjukt stort steg ifrån att känna så varenda vaken tid på dygnet.

Så nu 8 månader senare kan jag faktiskt se att det har hjälpt mig, inte helt och hållet. Men resten är upp till mig, jag måste låta mig hjälp må bra. Och jag är så extremt tacksam och stolt över mig själv att jag vågade ta steget till att våga prova mediciner.

Självklart sitter jag inte här och uppmanar till att äta mediciner så fort man mår dåligt, för det ska man inte. Först och främst gäller det att få hjälp på andra sätt, terapi. MEN om man år efter år mår dåligt, ja då kanske man behöver lite extra hjälp. Jag menar bara att man inte ska behöva vara så anti till det bara pågrund av den skam det finns kring ämnet att ta hjälp. För det är så otroligt viktigt att man faktiskt vågar.

Nu 8 månader senare fick jag träffa en specialistläkare igen för att gå igenom hur det ser ut nu. Och i och med att mina mediciner har hjälpt men kanske inte helt och hållet så valde vi att höja dosen ännu en gång. Och som det varit alla de andra gånger jag höjt så mår man sämre första 2 veckorna innan kroppen hinner ställa om sig till den nya dosen. Därför har jag mått skit rent utsagt de senaste dagarna men jag känner att det är påväg att släppa. Det är bara att hålla ut helt enkelt för jag vet ju att det kommer bli bra i slutändan.

Jag ville bara skriva detta för att dels att sluta skämmas över hur jag mår eller vem jag är men också för att jag tycker det är så extremt extremt viktigt ämne att prata om. Så att det förhoppningvis om några år inte är lika skambelagt som det varit när jag var yngre. INGEN ska behöva skämmas över vem dem är eller hur dem mår. Och vägen till att minska den psykiska ohälsan är att prata om det. SÅ, nu tar jag ett steg till förändringen genom att prata om det.


Gillar

Kommentarer

VeraLarsen
VeraLarsen,
Så bra inlägg!!
nouw.com/veralarsen
ebbabergqvist
ebbabergqvist,
villateaberg
villateaberg,
Jag Älskar Dig ❤️
nouw.com/villateaberg